Linda Wirén

”Väggen” kom krypande mot mig – först ganska obemärkt – och jag förnekade inför mig själv och vänner (precis som så många andra i samma situation) att jag hade för mycket att göra. Men till sist, när jag under flera veckor inte sovit mer än fyra timmar per natt, texterna som jag jobbade med flimrade framför ögonen, jag grät över extrauppgifter som jag förut tyckt varit roliga utmaningar och dessutom knappt kunde njuta med min man och min fantastiska treåring längre … då insåg jag att det var dags att hoppa av stresståget.

​

Det här hände för 11 år sedan och jag jobbade som informatör, föreläsare, journalist och projektledare med för mig roliga och viktiga arbetsuppgifter. De flesta av dem kunde tas med hem och filas lite till på för att förbättras och utvecklas – först när jag lyckades somna släppte jag tankarna på dem. När jag till sist inte orkade längre och bestämde mig för att förändra min situation frågade jag min farbror om det fanns jobb på hans lantbruk. Han sa att jag kunde börja jobba direkt och som tur var fick jag tjänstledigt från mitt ordinarie arbete. Jag jobbade med min farbror utomhus med arbetsuppgifter som var konkreta och fysiskt krävande: korna tuggade nöjt i sig höet jag gett dem, staketet blev rakt och bra efter två dagars jobb, grisarna sniffade försiktigt på sin nya koja … Det jag gjorde blev beständigt och klart relativt snabbt – en härlig, enkel lycka! Huvudet klarnade långsamt och glädjen kom tillbaka.

​

Klokare av kotuggande

Halvåret på gården gjorde mig lugnare och gav viktiga insikter: jag insåg hur viktigt det är för mig att inte i första hand arbeta med det jag är bra på utan det jag mår bra av. Det är lätt att göra det man får beröm för och kanske status av, utan att reflektera över vad det ger i långa loppet. Att vara ”duktig” och ta på sig för mycket kanske funkar ett tag, men när jag funderade över vilka människor jag jobbat med som jag verkligen sett upp till, så var det de som hade koll på hur mycket de klarade av. Det var de som jobbade bra, men som ibland sa: ”nej, den uppgiften kommer jag inte att hinna göra på ett bra sätt – det är bättre att någon annan gör den, eller att vi skjuter på den till nästa vecka”. Att tydligt uttrycka sina egna behov och tillkortakommanden är att ta ansvar, och ger trygghet i en arbetsgrupp.

​

Tillbaka, men inte riktigt

När jag gick tillbaka till mitt gamla arbete var jag bättre på att känna efter vad jag höll och inte höll för. Jag mådde mycket bättre och sov bra. Men så fort jag skulle prestera något utöver det vanliga – som en föreläsning där det krävdes extra skärpa – vaknade jag fortfarande på natten med hjärnan på högvarv och kunde inte somna om. Det gick inte att lura reptilhjärnan, stora larmet drog igång och jag låg vaken och frustrerad. När jag sökte hjälp hos läkare fanns inte mycket hjälp att få: tog jag sömnpiller klockan tre på natten blev jag avtrubbad halva nästa dag. Sömnråden om kallt och mörkt sovrum hade jag redan provat. KBT-terapi fungerade inte och mindfulnessövningarna kändes hopplösa – hur skulle jag kunna fokusera på att slappna av i foten när jag inte klarade att koncentrera mig på någonting alls med min stressigt surrande hjärna?

​

Fysiska tips att sprida

Jag bestämde mig för att byta bana och började jobba inom skolan – ett fantastiskt arbete som krävde att jag var här och nu. Samtidigt började jag leta efter sätt att komma runt reptilhjärnans makt över kroppen: jag samlade och prövade fysiska knep att varva ner. I samtal med kollegor och vänner insåg jag hur många som hade samma problem som jag med att somna och somna om, och så föddes idén att skriva en bok om vad jag kommit fram till. Jag började aktivt leta efter människor som jobbade med kroppen och intervjuade många - de 16 som jag valde att djupintervjua till min bok är några av dem. Att jobba med boken har blivit lite av en vändning i mitt liv; att sitta ner med kloka människor och dela tankar om vad som är viktigt i livet har gett mig mycket. Jag är väldigt tacksam, jag sover bra och har blivit lite klokare.